• Recension •

Skärvor

Cosmos, 2015-10-20

Skribent: Catarina Nitz

Skev humor och klassisk varieté med Häckner

Ett foto av en näpen valp. Vi får veta att den dött en makaber död. Så tragiskt. Men ändå roligt.

Är det roligt? Ja. Väldigt kul till och med. För vi är alla inne i Carl-Einar Häckners skruvade och tragikomiska universum. Det tog honom bara några sekunder att ta med oss dit.

Scenen är förvandlad till en klassisk varietélokal med dekor i svart och rött och en skamfilad flygel i blickfånget. Och så en luggsliten trollkarl med hög hatt och svart kostym, som egentligen passar lika bra på en rockstjärna.

Carl-Einar Häckner har hängt med ett tag, och han behöver egentligen bara visa sig på scenen så är den stora publiken med på noterna.

Föreställningen handlar om att laga det som är trasigt. Valpar, venetianska vaser eller självskadad fåfänga. Carl-Einar Häckner växlar mellan skruvade skämt och taffliga trolleritrick och skarpa, poetiska formuleringar om mänskliga tillkortakommanden och ren magi. Det är kortlekar, rep och itusågade hundvalpar. Det är kondomer i näsan, en lektion i konsthistoria, och det är klassiskt pianospel och sång av en bokstavligen huvudlös trollkarl.

Det som är Carl-Einar Häckners styrka är att han med traditionella trick och sceniska uttryck skapar något som känns helt up to date. Det är skönt att slippa referenser till modern teknik och sociala medier för en stund.

Tempot är långsamt, men plötsligt har flera timmar passerat. Valpen är lagad och hoppet har vaknat. Människorna i publiken är varma och glädjefyllda när de går ut ur salongen, knäpper på sina mobiler och tar emot vardagen igen.