KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Astrid - en saga om Sverige

Cosmos, 2015-04-23

Skribent: Peter Alexis
Foto: Lina Alriksson

Astrid kan få för mycket kärlek

"Flickan Astrid, mamman Astrid, kontoristen Astrid, författaren Astrid, frun Astrid, sagotanten Astrid och ikonen Astrid."

Det är så föreställningen "Astrid – en saga om Sverige" presenteras, och det råder inget tvivel om att Sveriges sagotant nummer ett går att använda som en röd tråd genom stora delar av 1900-talets svenska historia.

Vägen dit går genom att leka fram historien om Astrid Lindgren. Föreställningen börjar innan någon egentligen hunnit fatta det. Ljuset är tänt i salongen och skådespelarna börjar diskutera hur de ska gestalta författarens liv. Så fortsätter det. Teater om teater – följt av själva teatern.

Ett annat grepp är att ensemblen använder sig av tre Astrid Lindgren som ibland turas om att gestalta henne, ibland gör en dialog med varandra och ibland glider in som en kuliss i bakgrunden. En Astrid fastnar i en scen medan en annan kliver in i förgrunden och för handlingen vidare.

Historien i sig då? De världskända barnböckerna har mest en biroll. Här är det Astrids historia – och en liten del av 1900-talets historia som får stå i förgrunden. Fattigdomen när hon gravid och ensamstående kommer till Stockholm på 1920-talet. En lön som inte går att leva på utan att svälta. En son hon blir tvingad att lämna bort till fosterfamilj, och direktörer som upplyser om att det finns hur många jäntor som helst som skulle vilja ha hennes jobb. Fyra flickor i samma inackorderingsrum, och matpaket som skickas från hemstaden Vimmerby.

Det ständiga mantrat om att det aldrig går att ge barn för mycket kärlek är medicinen mot krigen och atombomben. "Ju mer aga – desto mer kärnvapen" är hennes slutsats.

Till sist, på ålderns höst, finner hon sig omfamnad och omtyckt av de flesta. Alla vill ha en bit av Astrid.

"Ibland känner jag mig lite väl populär hos dem. Har de verkligen läst mina böcker för barnen?" undrar en av författarens gestalter från scenen.

Det går inte att säga annat än att det är en lyckad föreställning. Proffsigt, smart paketerat och inför en i princip fullsatt salong.

Enda invändningen skulle då vara att det börjar bli lite väl mycket Astrid Lindgren nu. Dokumentärfilm och ny biografi. Hennes dagböcker från andra världskriget har precis publicerats och Pippi Långstrump fyller 70 år med allt vad det kommer att innebära. Är det någon i Sverige som är värd en kram är det Astrid Lindgren - men krama inte ihjäl henne.







  





Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-09-25