KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Kunde prästänkan så kan väl du

Cosmos, 2014-09-11

Skribent: Catarina Nitz

Traditionell vandring bland kroppsvätskor

Kvinnor har i historien varit kropp, medan mannen har varit ande. Kring denna osanning har vår världsbild skapats.

Ordningen har kanske luckrats upp på senare tid, men vidmakthålls av religion, politik och kultur. Det manliga som väsen representerar alltså det andliga och intellektuella, medan kvinnans väsen representerar det kroppsliga såsom barnafödande, sexualitet och andra uttryck för vårt fysiska liv. Föreställningen är fundamentet i den patriarkala strukturen, och har i alla tider hindrat kvinnor att lyfta från den lilla världen

Pjäsen 'Kunde prästänkan så kan väl du' är ett exempel på detta. Den handlar om tre kvinnor i medelåldern som är ute på sin årliga fjällvandringssemester.

På torsdagen spelade Västra Götalands Teater en uppsättning av pjäsen i Cosmos i Katrineholm.

Publiken möter Desirée, som kommit i klimakteriet och lider av vallningar, har tappat sin sexlust och är bitter sedan hon för ett drygt decennium sedan blev lämnad av sin make för en yngre kvinna. På jobbet är det jobbiga omorganisationer och hon känner sig överflödig. Hennes stora problem är dock sonen, som det aldrig tycks bli någon ordning på. Desirée är ganska säker på att han missbrukar och på att hon aldrig kommer att få några barnbarn. Desirée spelas av Agneta Danielsson.

Kajsa, spelad av Linda Hellström, är i samma ålder, men ser galet positivt på allting. Hennes familj är stor och kärleksfull, och barnbarnet har gett hennes liv en ny mening. Hon är framgångsrik i sitt jobb som lärare, och kanske snart blir rektor. Hennes mest akuta bekymmer är hur hon ska hinna hem i tid för att ordna med 80-årskalaset åt sin far.

Inko (Anette Sevréus) är tio år yngre än sina väninnor. Hon har aldrig riktigt rotat sig med jobb och familjeliv, och sörjer en musikkarriär som aldrig blev av. Hon plågas svårt av längtan efter barn och en man att leva med. Hon har mobilen med sig på fjället och väntar hela tiden på att killen hon just träffat ska ringa.

Igenkänningsfaktorn är hög, och alla tre skådespelarna har bra komisk tajming. Ändå lyfter det inte riktigt. Tvärtom känner jag att jag dras ner i ett träsk av kroppsvätskor och traditionella föreställningar om kvinnoliv. Jag borde känna igen mig i detta. Men det gör jag inte alls. Under vandringen ältar kvinnorna sina problem fram och tillbaka, allt under det att Desirée får vallningar och frossbrytningar, och Kajsa plågas av trög mage.

Visserligen kommer till slut en sorts uppgörelse, men då har jag ledsnat. De kvinnor som jag känner i medelåldern flyger högre än så här.







  





Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-09-25