KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Vem är mördaren?

Musikens Hus, 2012-11-05

Skribent: Catarina Nitz

Improvisationer utan eftersmak imponerade

Det var med stor nyfikenhet och en viss bävan som jag bänkade mig i Musikens Hus på lördagskvällen. En improvisationsteatergrupp från Norrköping, som i stunden skulle uppfinna en föreställning med arbetsnamnet "Vem är mördaren", utan rekvisita och med några ord från publiken hittar på som enda vägledning, det kan bli jättekul, men också hur pinsamt eller tråkigt som helst, tänkte jag.

Men när Teater Impuls väl gjorde entré i sina enhetliga svarta kläder, blev jag lugn. Improvisatören Anita Ekermann presenterade ensemblen, som förutom henne själv består av ytterligare fem manliga improvisatörer och en pianist. Ett gäng som utstrålar trygghet och kompetens.

I första delen skulle man spela ett längre stycke om ett mord, endast med vägledning av några ord och instruktioner som publiken bidragit med. Det blir efter någon minuts tvekande vädersträcket norr, fotbollslaget AIK, årtiondet 60-talet, känslan sorg, verbet gå och föremålet cykel. Vart och ett av dessa begrepp ska vara med i handlingen, och är också knutet till en enskild improvisatör.

Dessutom får publiken bestämma vem som ska dö. Någon i publiken pekade raskt ut Magnus Bergman. Det visade sig vara ett lyckokast, för han gav sig in i leken med stor entusiasm. Strax låg han död på golvet, och sen skulle historien om hur det hade gått till spelas upp.

Så fick publiken se berättelsen om Krister, en rätt misslyckad 30-åring som lever med sin mamma och vars arbetsgivare har ledsnat på hans inkompetens. Han utses som franchise-tagare till en schampobutik i Norrland. Men något schampo lyckas han aldrig få fram till butiken, och nu är alla i hans omgivning rejält trötta på Krister.

Innan han slutligen förgiftas av en snusprilla har vi fått möta vargar, upplevt två kärlekshistorier och sett dramat förvandlas till musikal. Musiken är en bärande del i föreställningen.

Allt var mycket imponerande, smart och fyndigt, men faktiskt inte särskilt roligt. Det blir litet introvert. Improvisatörerna tvingas hela tiden vara totalt inriktade på varandra och hinner aldrig etablera någon riktig kontakt med publiken.

I föreställningens andra del bjöd Teater Impuls på kortare improvisationer, scener och sånger som mer har karaktären teatersport, fast utan tävlingsmoment.

Publiken trivs inte minst när fantastiska sånger improviseras fram i stunden med verser, refränger och en "balett" som gestaltar innehållet i bakgrunden.

I kortare format och med stramare regler fungerar improvisationen som bäst.







  





Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-09-25