• Recension •

Kung Lear

Cosmos, 2011-10-18

Skribent: Catarina Nitz
Foto: Roger Culmsee

Förkrossande rolig Kung Lear

I inledningen har den åldrade kung Lear börjat planera för att abdikera. Riket ska då delas upp mellan hans tre döttrar. Goneril, Regan och Cordelia, som är yngst och kungens favorit. Kungen bestämmer dock att den dotter som på bästa sätt kan uttrycka sin kärlek till honom ska få den bästa delen av riket. Goneril och Regan brer på rejält med smör i sina kärleksförklaringar, men Cordelia säger som det är utan krusiduller. Hon älskar kungen så som en dotter älskar sin far. Driven av sårad fåfänga gör den koleriske kung Lear Cordelia arvlös och förvisar henne till Frankrike.

Så här långt in i handlingen i 123 Schtunks föreställning Kung Lear har publiken börjat fatta galoppen, börjat se förbi skådespelarnas clownnäsor och de stora, sorgsna munnarna, tagit in pjäsens persongalleri och fått stifta bekantskap med några "utvalda" i publiken, som ofrivilligt eller frivilligt blivit en del av skådespelet.

Minskar avstånd
Det relativt stora avståndet mellan scen och salong i Cosmos är överbryggat och publiken har börjat slappna av. Det är nu det roliga börjar. För roligt är det, och det vi ser och hör ligger galet långt ifrån vad man förväntar sig av ett Shakespearedrama.

Till att börja med finns det bara tre skådespelare på scenen som sammanlagt gestaltar tio olika roller. Samtliga uppträder som clowner och pratar med ljusa, nasala röster. Den makthungriga och intriganta Edmund (Lasse Beischer) åker runt på skateboard i sportkläder. Kung Lear (Lasse Beischer) har köpt sin kaftan i en butik i Rosengård i Malmö.

Driver med allt
Den sexiga Goneril (Josefine Andersson) har snörliv och högklackat, medan Cordelia (Josefine Andersson) pratar dalmål. Systern Regan spelas av en stor karl (Henri Kokko) med strut på huvudet och Edmunds far, Earlen av Gloucester (Henri Kokko) förvandlas plötsligt till en knarkande Dramatenskådespelare. Rappt och respektlöst och i ständig dialog med publiken berättar 123 Schtunk den tragiska historien om den åldrande kung Lear och hans tre döttrar. En berättelse från tidigt 1600-tal, som inte minst i 123 Schtunks tappning, känns relevant 400 år senare.

Dementa föräldrar
Skådespelet omfattar allt från politiskt maktspel till familjerelationer såsom faderskärlek och syskonrivalitet, men också hur man hanterar åldrande föräldrar som kanske börjar uppvisa tecken på demens. Det är svårt att inte associera till saker som maktspelet inom socialdemokratin på senare tid eller turbulensen kring det svenska kungahuset.

Ett återkommande komiskt inslag är en guldsprejad solstol från Jysk, ett hejdlöst gisslande av all produktplacering i film- och tv-produktioner.

Särskilt Lasse Beischer imponerar med sin förmåga att blixtsnabbt växla mellan att vara obehaglig tyrann och en charmig vanlig kille med avväpnande leende. Så fort publiken hunnit slappna av är han där igen med sina knivskarpa repliker, som någonstans ändå genomsyras av värme och respekt för åskådarna.

En upplevelse
Hur slutar dramat då? Ja, det är ju fråga om en tragedi, så man kan gott sammanfatta handlingen med att så gott som alla dör. Fast innan dess har förstås Kung Lear (försent) hunnit inse att hans dotter Cordelia med sitt rena hjärta trots allt var den som älskade honom förbehållslöst.

Svenska språket rymmer många ord som beskriver den teaterupplevelse som 123 Schtunk bjöd på i Cosmos på tisdagskvällen. Rolig, hejdlös, imponerande och lustfylld, är några. Gruppen har fler pjäser på sin repertoar. Det är bara att hoppas att Katrineholms teaterförening tar clownerna i 123 Schtunk till Katrineholm vid ett senare tillfälle.