• Recension •
No tears for queers
Cosmos, 2011-05-11
Skribent: Catarina Nitz
Reportage om hatbrott som lysande teater
Våren 2002 kom att bli ett dystert kapitel i Katrineholms historia. Det var då begreppet hatbrott fick en innebörd för många katrineholmare och det var då vidden av vad fördomar i kombination med besinningslös vrede kan ställa till med, blev tydlig.
En kväll i april år 2002 försvann den unga, lätt förståndshandikappade Johan Pettersson, efter en utekväll på Statt. Ett par veckor senare hittades hans svårt sargade kropp nedstuvad i en dagvattenbrunn bakom AVA-huset.
Johan Pettersson, som beskrivits som oerhört snäll, lättledd och på jakt efter någon att tycka om, hade sökt kontakt med en ung man i baren på Statt. Detta blev hans död.
Tre år senare kom Johan Hiltons uppmärksammade reportagebok 'No tears for queers', som beskriver tre mord på homosexuella män i tre olika städer. I mitten av boken skildras mordet på Johan Pettersson i Katrineholm.
Det första är mordet på Matthew Shepard i Laramie som inträffade i Wyoming USA i oktober 1998. Det tredje är mordet på Josef Ben Meddour i Göteborg juli 1997.
År 2009 gjorde Regionteater Väst en uppmärksammad teaterföreställning baserad på boken 'No tears for queers'. Urpremiären ägde rum på Pusterviksteatern i september 2009, och föreställningen har varit på turné i omgångar sedan dess.
Den 29 april i år var det nypremiär igen, och i går kom föreställningen till Katrineholm och Cosmos för en elevföreställning.
Det är inte helt lätt att tänka sig att en teaterföreställning baserad på en reportagebok kan bli kraftfull och levande teater. Men det är precis vad ensemblen och regissören bakom 'No tears for queers' har lyckats med. Publiken får uppleva våld och vrede, känna på fördomar, äcklas, skratta och gripas av tragiken i alltihop.
Pjäsen 'No tears for queers' börjar precis som boken i Laramie, Wyoming i USA. Rösterna i Johan Hiltons reportage, vittnen, polisinspektörer, offer, anhöriga, förövare och rättegångens jurister blir med enkla medel levande på den avskalade scenen.
Sedan är man i Katrineholm för nästa tio år sedan. Ungdomarna som kommit till Cosmos i går kanske inte minns själva mordet, men de måste känna igen sig i beskrivningen av stan och nöjeslivet. För min egen del, som våren 2002 var nyhetsjournalist vid Katrineholms-Kuriren och fick vara med och bevaka händelserna, kommer minnena tillbaka. Berättelsen är lika tragisk nu som då. Också i pjäsens Katrineholmsavsnitt får publiken möta de olika personerna som framträder i reportageboken, till exempel de två "mattanterna" som var Johan Petterssons arbetskamrater vid Skogborgsskolan, och vittnena på statt.
Vart efter föreställningen fortgår blir det mer och mer av gestaltning och mindre och mindre av reciterande. Det är oerhört effektivt, och publiken i lokalen dras in i berättelserna. Det tredje hatbrottet som skildras i 'No tears for queers' ägde rum i Göteborg och hade spektakulära ingredienser som satanism och blodiga ritualer. Men det som publiken upplever från scenen är att de yttre omständigheterna inte spelade så stor roll. Det är i stora delar samma mekanismer som ligger bakom de tre besinningslösa hatmorden, och en del av dem stöter vi alla på dagligen i vår egen närhet.
