• Recension •

Carola & jag

Musikens Hus, 2010-11-13

Skribent: Urban Ånhammar

Stark uppgörelse om guden, idolen och jaget

En blandning av intimitet och allmängiltighet som stundom var smärtsamt stark. Det var vad Sara Lindh bjöd på i Musikens Hus igår kväll när hon framförde sin egen teatermonolog "Carola & jag".

Stundom är den smärtsamt stark, teatermonologen "Carola & jag" där Sara Lindh gör upp med sin gud, sin förebild och mest av allt med sig själv. Jag tror att styrkan mycket ligger i igenkännandets kraft. För även om pjäsen Saras historia är unik, så är den inte särskilt främmande många andras. Hon växer upp i en liten ort där religionen är stark, hamnar i Stockholm och letar och letar. Hon söker sin plats i livet med Carola, som ständigt närvarande förebild och skugga. Hon söker sig själv med guds ögon ständigt övervakande henne, men guds röst aldrig talande till henne.

Det är inga avgrundsdjup som vi ställs inför i "Carola & jag", utan mer de vardagliga valen som är nog så viktiga i och för livet. Att välja och tro på sitt yrkesval, att ha modet att bryta upp från dåliga förhållanden, att frigöra sig från sådant som bara stjäl och aldrig ger energi. Jag tror att alla kan känna igen sig i känslan av att hela tiden tycka sig vara bevakad av någon som aldrig blir helt nöjd. Det kan vara en förälder, en partner, en gud, en förebild eller kanske allra oftast en spegelbild som möter dig med anklagande blick varje morgon.

Sara Lindh gestaltar sin resa, sitt sökande på ett sätt som blir drabbande och personligt då hon vågar visa upp alla sina rädslor, sin ilska, sitt illamående, sina misslyckanden, sin frustration men också en stor portion humor. Med ikonen Carola som personifiering av – och kanske även ett hinder i strävan att nå – den där guden som Sara söker men aldrig får svar av, blir kampen för att acceptera sig själv också väldigt tydlig. En kamp som för Sara bland annat går via böner, svartklubbar, tungomålstalande frikyrkomöten, shanti-mumlande norrmän och fler böner.

För andra tar den kampen oss på våra unika vägar men processen är densamma för alla, och blandningen av intimitet och allmängiltighet ger "Carola & jag" kraft. Plus förstås det faktum att Sara Lindh är väldigt närvarande och fysisk i sitt spel. Hon använder sina danskunskaper till att ge pjäsen fart och rörelse, fast det är en monolog. Likaså nyttjas den sparsmakade scenografin och rekvisitan mycket effektivt till att förvandla spelplatsen – i det här fallet Musikens Hus en lördagskväll – till de ställen Sara vistas på, om det så är marsipanfabriken i Norrland, studentboendet i Göteborg eller "Sound of Music"-nunnornas trånga loge på Göta Lejon.

Premiären för "Carola & jag" var för snart för två år sedan, men stinget finns kvar i både pjäsen och i Sara Lindhs spel.