KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Anna, Hanna och Johanna

Cosmos, 2009-04-15

Skribent: Catarina Nitz

Livets eviga cirklar

Att iscensätta ett familjeepos som spänner över tre generationer och innehåller händelser efter händelser är förstås en utmaning. Men på många sätt har upphovsmännen lyckats. På scenen berättas en historia som löper över två sekler, från slutet av 1800-talet fram till vår tid. Publiken får vara med om hur de tre kvinnorna Hanna, Johanna och Anna föds, föder barn, möter kärleken, yrkesarbetar och dör. Massor av människor finns med i handlingen och alla sju skådespelarna spelar flera personer. Pjäsen baseras alltså på en roman av Marianne Fredriksson som många har läst, och manuset är ursprungligen skapat för en holländsk scen, översatt till svenska och sedan bearbetat av Judith Hollander. En märklig väg för ett drama, som inte alls var vad jag hade förväntat mig.

Söker svar
I inledningen möter publiken Anna som sitter vid sin mors, Johannas, dödsbädd. Johanna är dement, och Anna söker svar på frågor om sig själv, sin mor och sin mormor Hanna. Hon forskar, och det hon finner spelas upp för publiken som får se hur mormodern växer upp i Dalsland, blir piga som 12–åring hos sin moster, våldtas av sin kusin och föder en så kallad horunge som 13–åring. Hanna gifter sig så småningom med en 30 år äldre man och både hon och 'horungen' får ett förhållandevis gott liv, och familjen utökas så småningom med ännu en son och dottern Johanna.

Allt sker i en rasande takt på scenen, den vilsamma inledningsscenen förbyts i något som liknar buskis, med fyllor, spektakulära födslar, skojfriska sexscener och mycket skrik och gap. Än är det en skämtversion av Raskens, när skådespelarna ska tala Dalslandsmål, än är det Stefan och Krister som skojar med en beskäftig barnmorska.

Historielektion
Efter första akten är jag ganska utmattad och undrar varför det måste vara så skojfriskt hela tiden – är kvinnohistoria så pinsam? Men i andra akten får ensemblen bättre grepp om historien och det blir tydligare att det egentligen handlar om orättvisor. Kvinnors underordning, jantelag och klassamhället som präglat Sverige ända fram till i dag.

Det handlar också om arv och mönster, hur kvinnor upprepar sina förmödrars misstag och gärningar. Livet går i cirklar, precis som i texten till låten Spinning Wheels med Blood, Sweat & Tears som spelas som ett ledmotiv genom föreställningen.

I andra akten får man följa Johanna som växer upp i Göteborg, gifter sig och får en dotter, Anna. På vägen får publiken också en historielektion, hur unionen mellan Sverige och Norge upplöstes, arbetarrörelsens framväxt, första världskriget, depressionen i slutet av 1920-talet, Hitlers Tyskland, andra världskriget och 1960-talets möjligheter för 40-talistgenerationen till utbildning och frigörelse. Det som leder till att Anna fjärmar sig, utbildar sig och flyttar till Stockholm, och som nu tvingas leta efter sina rötter vid sin mammas sjuksäng.

Här kunde pjäsen ha slutat, men dessvärre vill man knyta ihop säcken ordentligt och för in Annas dotter Maria i handlingen, och låter henne ”ärva” alltihop.

Det är skådespelarna och de sceniska lösningarna som imponerar mest i Anna, Hanna & Johanna. Till exempel sättet man låter en rollfigur byta ålder genom att helt enkelt, inför publiken, låta rollen gå över från en yngre till en äldre skådespelare. Så trots vissa invändningar blev det en rätt så häftig teaterupplevelse i Cosmos på onsdagskvällen.







  









Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-12-08