• Recension •

Solen bor i Karlstad

Kulturhuset Ängeln, 2008-09-30

Skribent: Catarina Nitz

Hyllning till det goda och glada

Det måste erkännas, jag är ett av Thore Skogmans många fans. Genom tönterierna och nödrimmen hör jag skatterna i hans enorma produktion av sånger, som Min gitarr, Fröken Fräken, Tio tusen röda rosor och Bergsprängartango. Jag kan se Thore Skogmans vänliga ansikte framför mig, så fritt från ironier och sarkasmer, och det får mig att må gott.

Efter att ha sett Nicholas Olssons och Pär Ulanders lunchföreställning Solen bor i Karlstad mår jag ännu bättre. Den är lika genuin och ickecynisk som mannen de hyllar.

Skogmanrim
Det hela börjar med ett typiskt Skogmanrim om en käck groda, och sången om den förkylda jämtgubben, som vill ha medicin meddetsamma för att kunna höra dragspelsmusiken.

Nicholas Olsson, som är ruskigt lik Thore Skogman med sitt rödblonda hår, ljusa och blåa ögon och en antydan till glugg mellan tänderna, slår an den ömsinta och nostalgiska tonen. Han berättar om hur han år 1968, någonstans utanför Örebro, hemma hos kusinerna, där Thore Skogman dyker upp i rutan på en mynt-TV, bestämmer sig för att ta Thore Skogmans parti, när föräldragenerationen häcklar honom och hans snälla framtoning.

Från den dagen är Nicholas Olsson Thore Skogmans trogna beundrare. Och Skogman blir en förstående och magisk idol, som förstår att en ung kille i 1970- och 1980-talens Sverige ibland måste förneka honom.

Mellan fantasi och verklighet
Föreställningen böljar fram och tillbaka mellan fantasi och verklighet, mellan sång och tal, humor och allvar och mellan sentimentalitet och strama djupsinnigheter. Nicholas Olsson backas skickligt upp av dragspelaren Pär Ulander. Det är kvalitet rakt i genom.

Nicholas Olsson har en tes: Thore Skogmans musik gör världen till en bättre plats. Kriminaliteten i samhället har ökat till följd av att Thore Skogman hörs allt mer sällan i radio. Han "bevisar" detta med statistik, och presenterar en magisk Thore Skogman, en förstående, varm och mänsklig superhjälte, som i en blågul kostym och keps är ute på nätterna och kämpar för det goda. Han uppmanar publiken att rota fram gamla kassettbandspelare, ladda dem med batterier och kassetter med Thore Skogmans bästa låtar och placera ut dem lite här och där, på bussar, i butiker, i gathörn, en snällhetens gerillaverksamhet, i syfte att få folk att ta del av Skogmans vänliga budskap. En rolig och rätt sympatisk tanke, tycker jag.

Solen bor i Karlstad är en underbar föreställning om en skön artist och låtskrivare. Sådana behövs i vardagen, och gärna till lunch!