• Recension •

Vem är rädd för Virginia Wolf?

Cosmos, 2008-04-20

Skribent: Catarina Nitz

Feelbad-teater i ställer för vårsol

Vem är rädd för Virginia Woolf? är en sådan där pjäs som alla har hört talas om men kanske inte sett spelas på en scen, utan möjligen sett den som film med Elizabeth Taylor och Richard Burton i huvudrollerna.

Själv hör jag till den kategorin, och därför var det inte särskilt svårt att slita sig från det vackra vårvädret och gå in och sätta sig i den mörka salongen i Cosmos i går eftermiddag för att se den fristående teatergruppen Theatrons version av Edward Albees klassiker.

Förnedrande mönster
Vem är rädd för Virginia Woolf? hade premiär på Broadway i New York 1962. Pjäsen har alltså hunnit bli nästan lika gammal som sina medelålders huvudpersoner, makarna Martha och George som efter 23 års äktenskap hunnit bygga ett mönster, där de ständigt förnedrar varandra, och en livslögn - en lek - där en son finns i centrum.

Martha och George lever i ett college, han är historiker och bara näst högst i rang vid sin fakultet, Martha är dotter till rektorn, och trodde att hon skulle gifta sig med faderns efterträdare. Nu har de varit på fest på Campus och Martha har bjudit hem en ny lärare med goda framtidsutsikter, Nick, och hans fru Honey för en sängfösare. Klockan är två på natten och Martha och George är redan rejält fulla.

Gästerna Nick och Honey dras in i makarnas krig och under inflytande av hinkvis med sprit, får de bevittna hur de äldre makarna klär av varandra. Men det räcker inte, även gästerna avslöjas in på bara benet.

Opportunistisk rövslickare
Han som opportunistisk rövslickare som gifte sig för pengar och är beredd att gå långt för en akademisk karriär, och hon som en skräckslagen, manipulativ och alkoholiserad kvinna som gör aborter i smyg.

Scenografin är självklar. En soffgrupp och en bar, kostymerna - illasittande och schaviga kläder - understryker det obekväma i hela situationen. Det är en lång pjäs i tre akter, som är krävande både för aktörer och publik. Det är långt mellan skratten, och texten som inte tycks ha bearbetats särskilt mycket, känns ibland lite daterad. Skådespelarna får stundtals väldigt svårt att nå ut till den rätt glesa publiken som kanske denna söndagseftermiddag inte är i riktigt rätt stämning för en sådan här må-dåligt pjäs.

Stupfull romantiker
Men ibland träffar man rätt, och det är Catherine Jeppsson som Martha som drar lasset. Hon känns trovärdig när hon vinglar fram på höga klackar som en stupfull och besviken obotlig romantiker vars starka sexuella utstrålning fortfarande kan anas.

Hur som helst är det roligt att Katrineholms teaterförening satsar på att ta klassiska pjäser till Katrineholm.

En regnig kväll och en fullsatt salong hade kanske gjort Vem är rädd för Virginia Woolf? mer rättvisa.