• Recension •

Den Girige

Cosmos, 2006-10-03

Skribent: Catarina Nitz

Den girige törstar efter mer än bara skratt

Molières komedi från 1668 om en far och änkling, vars kärlek till pengar och stora snålhet gör livet surt för hans omgivning, kan självklart spelas som en buskisartad och lätt gapig komedi med spring och förvecklingar där allt är precis som det verkar vara.

Begreppet girighet är dock mycket intressant och alltid aktuellt, liksom den maktlöshet som den som inget har och på grund av traditioner, föreställningar och hierarkier, kan uppleva i förhållande till den som har kapital - såväl ekonomiskt som socialt.

I Molières pjäs ryms allt detta, men regissören Erik Ståhlberg och Riksteaterns stjärnspäckade ensemble har valt att göra en lättsmält fars i stället.

Föreställningen, som är två och en halv timma lång inklusive paus, inleds med att ensemblen radar upp sig på scenen, och skådespelarna är iförda sina kostymer. Kvällens publikmagneter, Lasse Brandeby och Sven-Åke Gustavsson saknas dock, men när Lasse Brandeby dyker upp i moderna, lite sjaviga kläder utropar han sig själv till teaterchef som på grund av osäkerhet om vilken kulturpolitik den nyvalda borgerliga regeringen ska bedriva, har tvingats spara och avskeda folk i församlingen. Några ska dubblera i olika roller och sufflören Sven-Åke får överta huvudrollen som Harpagon.

Jag antar att denna så kallade prolog är tänkt att placera Den girige i nutiden och utgöra någon slags kommentar.

Så kunde i alla fall spelet börja, och publiken får möta Harpagons båda barn, sonen Cleante som spelas av Johan Örjefelt och Elise som spelas av Josephine Bauer, vars dialog snabbt introducerar publiken i handlingen. De är båda kära och räds nu vad deras ohyggligt snåle far ska tycka om deras äktenskapsplaner. Om han inte samtycker kan Elise se fram emot att antingen gifta sig med någon hennes far väljer ut, eller rymma och leva ett liv i utanförskap. När det gäller sonens öde är det ungefär detsamma, hans far kan välja en annan hustru åt honom och göra honom arvlös om han inte lyder - men han har i egenskap av man större möjligheter än systern. Hans plan är att låna pengar med sitt förestående arv som säkerhet och gifta sig med sin älskade Mariane, men snart står det klart att procentaren som ska ta ut en hutlös ränta är hans egen far, och att fadern dessutom är hans rival. Han har upptäckt den sköna Mariane och vill gifta sig med henne.

Scenen där detta avslöjas är pjäsens centrum. Fram till den punkten har det mest varit gap och skrik, spring och skämt. Sven-Åke Gustavsson som Harpagon jobbar stenhårt med sin figur, som han gör till en bitter, elak, misstänksam, fåfäng och osäker krumelur, som tyvärr också är rätt gapig. Hans sidekick, tjänaren Mäster Jaques som spelas av Lasse Brandeby, är även han en gapig krumelur. De båda får förvisso publiken att skratta, men det är ingen som kiknar eller tappar andan.

Tyvärr fortsätter föreställningen i samma stil och när säcken knyts ihop och det lyckliga slutet äntligen kommer, känner jag mig märkligt oberörd av det som utspelat sig på scenen. Faktiskt också lite besviken. Vill jag bara skratta åt stora kraftiga karlar med håriga ben i kvinnokläder, gubbsjuka och tyranner som slåss med slevar, kan jag ju lika gärna gå på en lokal revyföreställning av amatörer.

Visst är Molieres drama Den girige ett mossigt skådespel om man ser till den yttre handlingen, men det behöver inte stanna där.