• Recension •

The Good Body

Cosmos, 2006-02-16

Skribent: Catarina Nitz

Den tragiska, sjukligt roliga sanningen

- Mest av allt vill jag utplåna den! Pjäsens Eve Ensler, journalist, författare och radikalfeminist, pratar inte om någon patriarkalisk struktur (även om sådana har ett finger med i spelet här). Hon pratar om sin mage.

Hon lider. Inte av matsmältningsproblem, nej av det mest förbjudna och osmakliga i dagens samhälle - hon är tjock. Det yttersta tecknet på att hon inte är duktig, att hon tappat kontrollen, släppt efter.

Hon är hungrig. Hon har slutat äta nästan allt. Bröd, pasta. Hon lever på pretzels, små torkade brödkringlor med salt. Hon önskar sig en parasit.

'The good body' handlar om kroppsideal, om de hårda krav kvinnor själva och omvärlden ställer på deras kroppar.

Det hela börjar med ett collage av kvinnoröster bakom dörrar på en rad provhytter:

- Vaxa, suga, banta, pierca, peala, raka, skära, spruta, vaxa ...

Anki Larsson som spelar Eve är karismatisk och vacker men inte särskilt ung eller smal, möter först publiken ensam på scenen.

Efter en minut är jag pinsamt medveten om att hon talar om mig. Eve Enslers monolog fångar precis in det där sjuka, som många kvinnor i dag ägnar sig åt mot bättre vetande. Hård kontroll av den egna kroppen, med strikta dieter och träningsprogram, samtidigt som man ska satsa på jobb och barn, relation och bostad. Fixering vid minst en kroppsdel som man vill ändra på.

Knäppt
Det knäppaste är inte själva kroppsfixeringen, utan det faktum att man är medveten om att det är knäppt. Man har ingen kontroll över kontrollen. Följden blir naturligtvis att medan kvinnor är upptagna med att förakta och plåga sina kroppar, blir de ifrånåkta av männen, när det gäller makt och pengar, men också kärlek.

När Eves partner säger till henne att hon är vacker, blir han värdelös i hennes ögon för att han har så dålig smak. Han ledsnar på hennes ältande om magen, och drar.

Anki Larssons Eve är både vassare och mer träffande än någon stå-upp-komiker eller skribent jag har sett som tar upp ämnet, och jag sitter och önskar att mina väninnor var med mig i Cosmos. Vi är många som skulle må bra av den här pjäsen.

Tröstande
Att det är just Eve Ensler, berömd för sin feministiska monolog ’The Vagina monologues’ som skrivit den träffsäkra texten är dock lite tröstande. Till och med hon är drabbad av det här. Och jag lär mig hur jag kan göra revolution mot rådande normer. Mer om det sedan.

I originaluppsättningen av ’The good body’ på Broadway spelade Eve Ensler själv pjäsens Eve, som en monolog. I den svenska uppsättningen har man gjort en iscensättning med tre skådespelare. Ramhandlingen är en resa som Eve gör, där hon träffar kvinnor från olika kulturer som berättar hur de fostrats att se på sina kroppar. Här blir resan fiktiv, och de olika kvinnorna kliver ut ur provhytter - en bra scenografisk lösning, för var blomstrar missnöje med den egna kroppen; om inte i provhytten?

Dessa kvinnor spelas av Kajsa Ernst och Nisti Sterk, med gott humör och stark inlevelse. Eve träffar exempelvis den åldrade chefredaktören från tidskriften Metropolitan i Kajsa Ernsts skepnad. Hon berättar om hur hon lyft ansiktet så att huden tagit slut, och att hon sugit fett ur rumpan för att injicera runt ögonen.

- Jag återvinner mig själv, det gillar väl du? säger hon till Eve.

Nisti Sterk dyker upp bland annat som modellen som låter sin partner/plastikkirurg omskapa henne efter sina ideal.

- Det måste vara en sådan njutning att ha sex med sin egen skapelse, säger hon.

Vi får också träffa Kajsa Ernst som kvinnan som opererat om sitt underliv för att få en trängre slida - som en födelsedagspresent till sin äldre, halvimpotente make - en scen som drar ner spontana applåder och får även den manliga publiken att skratta.

Det är ofta mödrarna som på ytan bär skulden till kvinnornas havererade självförtroenden och blinda strävan efter att behaga männen. Varför mödrarna fostrat sina döttrar så, diskuteras inte explicit i pjäsen.

Förutsägbart
Det blir lite tjatigt och förutsägbart i längden. Kvinnor med det ena komplexet dummare än det andra skymmer det underliggande budskapet om att kontrollen av kvinnokroppen trots allt handlar om underordning.

Inte ens när Eve kommer till Indien där hon träffar en kvinna som älskar sin runda kropp (för i Indien vill männen ha sina kvinnor runda) inser hon vad hon håller på med. Men hon blir bönhörd. Hon får sin parasit sedan hon frossat i naan-bröd.

Först när hon träffar kvinnor klädda i burka i Kabul, i talibanernas Afghanistan kommer insikten.

Kvinnorna bjuder in Eve att delta i en förbjuden fest, de äter glass i smyg - njutning de riskerar sitt liv för. Att äta glass är uppror, även för oss "fria" kvinnor i väst.