• Recension •

Ondskan

Ängeln, 2003-12-08

Skribent: Cecilia Sundfeldt

Allmängiltigt om ondska

Benny Haag skämtar vilt med publiken som sitter i den nedsläckta konsthallen i Katrineholm denna måndagskväll. Han skämtar om konstverket som hänger i fonden, Traktorspår i snömodd, heter det och tillhör inte scenografin. Han skämtar om tidigare besökare som velat få pengarna tillbaka när de förstått att det var en pjäs och inte en film de skulle få se.

- Det kom fram en man och frågade om det var en stor ensemble?

- Vadå stor ensemble? Det är bara jag, svarade jag då. Han ville ha pengarna tillbaka.

Så går han på, Benny Haag, han tycks ordentligt uppe i varv.

En kvinna i publiken undrar om han inte kan börja snart, för hennes tåg går klockan nio, och hon är rädd att hon ska missa slutet på pjäsen.

- Ja, men vet du vad, jag kan hoppa över lite i mitten, då hinner jag, fortsätter Benny.

Känslan är allmängiltig
Man kan tro man har hamnat på en fars, men detta är förspelet till pjäsen ’Ondskan’ av Jan Guillou. Kanske är det just för att det som komma skall är så mörkt, så nästan outhärdligt att ta in, som Benny måste skämta innan han ska börja.

Men så går han ut och kommer in igen, och börjar.

- Den här pjäsen bygger på en sann historia. Det vet jag för den handlar om mig, säger han och tar därmed loven av den kritik som riktats mot Guillous roman.

Sedan boken, som kom på 1980-talet, har dramatiserats och nu också filmats har nämligen en del lärare från det gamla internatet Solbacka i Sörmland gett sig till känna i debatten. De hävdar att Jan Guillou ljuger. Det gör också Guillous mamma som menar att Jan aldrig blev slagen av sin styvfar så som beskrivs i boken.

Men saken är ju den att ’Ondskan’ är fiktion, baserad på ett barns upplevelse av sin barndom. Och ett barns upplevelse av sin barndom kan aldrig vara falsk, det är bara barnet själv som äger sin egen upplevelse.

Exakt vad som hände i verkligheten, om den eller den scenen är kryddad, är därmed egalt. Det Jan Guillou berättar om är hur det känns att bli förtryckt och fysiskt misshandlad och den känslan är allmängiltig.

När han beskriver pennalismen på Solbacka kan man genast känna igen sig, därför att det finns en terrorbalans som måste upprätthållas på varje skola, varje arbetsplats. Överallt finns det onda människor som vill trycka ner andra och för resten handlar det om att förhålla sig till det våldet.

Hur klarar man sig i ett extremt våldsamt sammanhang, hur överlever man, det är det Jan Guillou velat undersöka i sin bok.

Revansch
Han bygger skickligt upp sin historia om Erik som får stryk varje dag av sin styvfar efter maten så att blodet stänker i taket. Alltmedan mamman går in i köket och kokar kaffe. Erik tar sedan ut sitt hat på skolgården där han blir ledare för ett gäng som snor skivor i en affär och säljer vidare.

En dag blir han angiven och relegerad och rektorn säger ironiskt nog att felet med Erik är att han aldrig fått ett rejält kok stryk. Rektorn menar att Erik är ondskan själv. När han sätts på tåget till internatet Stjärnsberg tänker Erik att han aldrig mer ska behöva slåss, ingen känner honom på den nya skolan och han är fast besluten att undvika våld.

Men han hamnar ur askan i elden. På Stjärnsberg råder kamratuppfostran som betyder att de äldre slår de yngre medan de vuxna blundar. De yngre ska springa ärenden åt de äldre och ta emot knytnävsslag mot huvudet i matsalen inför alla andra.

När en av killarna i elevrådet ber Erik putsa hans skor, vägrar Erik. Det blir upptakten till en spiral av våld som bara eskalerar.

Som publik rycks man med i spelet och sitter och hoppas att Erik ska ge sina plågoandar stryk, att han ska hämnas, ta revansch. Så stannar man upp och tänker, vad är det jag hoppas på, att han ska ta till våld?

I pjäsen serverar Jan Guillous ett förhållningssätt. Om du blir mobbad, slå genast tillbaka, annars hamnar du i ett mobbingsläge.

Ond spiral
Men våld föder våld, det vet vi, så metoden har baksidor.

Men hur gör man annars i en situation som den Erik befinner sig?

När ett elevråd bestämt sig för att man ska få gängstryk om man inte tar emot en smäll varje dag inför alla andra. Och man inte har lust att bli offentligt förödmjukad? Finns det då inga andra sätt att göra uppror mot förtryck och övervåld än med att försvara sig med eget våld?

Kanske inte i det korta perspektivet. Inte där på skolgården när du har blivit tråkad dag efter dag och retad inför alla andra som stämt in i kören. Inte om de vuxna abdikerat. Fungerar det inte att svara med en dräpande replik, då finns det bara en utväg, att slå till så hårt att mobbingledaren aldrig mer vill gå i clinch med en. Tyvärr.

Men det finns ett längre perspektiv också. Och det är det som är ljuset med ’Ondskan’. Jan Guillou fortsatte inte på våldets väg, han blev inte kriminell. Han hittade ett sätt att få upprättelse, han berättade i romanform om det han varit med om.

Att skriva kan vara ett sätt att bekämpa ondskan. Att avslöja missförhållanden, att öppna upp för ljuset och väcka den opinion som sover.

Det var den väg Jan Guillou fann och det är trösterikt mitt i en svart pjäs om ett komplext problem.

Benny Haag förvaltar Guillous gripande historia väl. Han spelar alla rollerna med inlevelse och en absolut närvaro.

Det behövs verkligen inte någon stor ensemble för att skapa bra teater, allt som behövs är: en stol, en duktig skådespelare och ett bra manus.

De som fick pengarna tillbaka gjorde en stor förlust.