• Recension •

Mitt dubbla liv

Cosmos, 2003-10-01

Skribent: Jenny Wistbacka

Stillsam och skickligt genomförd föreställning

En föreställning där en gammal skröplig kvinna sitter i två timmar och berättar om sitt liv. Kan det verkligen vara något?

Ja, om det finns humor med, skickliga skådespelare och är komponerat av en kunnig regissör. Och sist men inte minst, om den gamla kvinnan är Sarah Bernhardt.

Katrineholms teaterförening var mycket stolt när den genom ordföranden Anders Sundqvist hälsade publiken välkommen till Cosmos och premiären på Riksteaterns föreställning Mitt dubbla liv i onsdags kväll.

Sarah Bernhardt levde mellan 1844 och 1923. Hon var och är en av världens mest kända skådespelerskor. Inte ens när de amputerade ett av hennes ben avbröt hon sin storslagna karriär.

Nu sitter Sarah Bernhardt, 77 år gammal, ensam ute i solen. Hon är lika blek som sina kläder. Det sparsmakade möblemanget är till större delen vitt. Väggarna är svarta. Det är så här vi kommer att se Sarah Bernhardt sitta, i två timmar, när hon ser tillbaka på sitt liv.

Låter tråkigt, men är det inte
Det låter kanske tråkigt, men blir det aldrig riktigt. Georges Pitou, mannen med valrossmustaschen som tillsammans med Sarah Bernhardt skriver hennes memoarer, är karaktären som ska se till att publiken får tillräcklig stimulans för att inte tappa intresset.

Han hjälper Sarah att minnas genom att han gestaltar de olika människorna hon mött. Han agerar Oscar Wilde, Sarahs mor och många andra.

Sarah för dialoger med människorna från sitt förflutna och Pitou för anteckningar.

Sarah Bernhardt tvingar sig igenom plågsamma minnen, bland annat från barndomen. Vi får veta att det enda hennes mor lärt henne som hon haft nytta av är att man bör vårda sitt yttre. Vi får se ångesten Sarah Bernhardt går igenom när hon anklagar sig själv för systerns missbruk.

Regissören Björn Gustafsson tycks ha försökt fånga den verkliga människan bakom all uppståndelse och berömmelse. Hur är egentligen en kvinna som blivit älskad av så många och upplevt så mycket? Uppenbarligen kunde hon aldrig dra sig tillbaka, slå sig till ro.

Hon kunde inte vara utan publikens bekräftelse.

Anita Wall strålar i sin roll. I den bräckliga kvinnan på scenen ser vi glöd som aldrig slocknar. Hon lever hela sitt liv framför oss, ifrån stolen.

Lars Lind som Georges Pitou utgör en behaglig länk mellan publiken och Sarah Bernhardt. Han symboliserar den vanliga människan och utgör Sarah Bernhardts motpol.

Kräver sitt av publiken
Vi känner igen oss i Pitou och genom hans ögon får vi lära känna den stora stjärnan. Det är en komplicerad uppgift att skildra den lilla människan bredvid den stora. Lars Lind klarar det utmärkt.

Mitt dubbla liv kräver en hel del av sin publik. Det är inte mycket action på scenen. Men för den som är mer intresserad av verklighetsbaserade och väl genomtänkta dialoger finns mycket att hämta.