• Recension •

Räkna de lyckliga stunderna blott

Cosmos, 2003-04-11

Skribent: Jenny Wistbacka

En minnenas revy

Berndt Egerbladh och kompani bjöd i fredags på en föreställning proppfull med minnen från fyrtiotalet. Den ena melodin efter den andra fick publiken på Cosmos att le och vicka huvudet i takt till musiken. Karl-Gerhard, Lasse Dahlqvist, Ulf Peder Olrog, Ray Charles, Evert Taube, Povel Ramel, det går att räkna upp hur många namn som helst. Boogie woogie, swing, jazz och schlager. Allt fanns med i en omväxlande och underhållande show.

Det omfattande programmet hålls ihop av ett glatt musikergäng med Berndt Egerbladh i spetsen. Med leenden som ibland tycks gå från öra till öra tjoar de fram låtar på löpande band. Men det finns också tid för eftertanke och lite allvarligare toner. Flera av melodierna handlar naturligtvis om kriget som präglade fyrtiotalet.

Ulf Isenborg och Anette Friberg är föreställningens frontfigurer. De står för de flesta sånginsatserna och därtill bjuder de på både dans och sketch.

Kaffesurr
Ulf Isenborg charmar publiken med sin mysiga utstrålning. I Ransoneringsvisan drar han åt skärpet kring sin runda mage och klagar över att han inte får äta hur många kotletter han vill. Han frågar om vi druckit kaffesurr någon gång och sedan ryser han själv vid blotta tanken på hur illa det smakar.

Anette Friberg är ensam kvinna på scenen. Hon får representera allt det kvinnliga på fyrtiotalet och det klarar hon utan problem. Med säker röst sjunger hon om soldaten som finns någonstans i Sverige, om regntunga skyar och om den där mannen som hon börjar tröttna att vänta på. Med sin skönhet, karaktäristiska fyrtiotalssminkning och tidstypiska kläder fungerar hon även som levande modelldocka.

Berndt Egerbladh berättar en anekdot om hur han lärde sig spela piano. Han var elva år och olyckligt kär i klasskamraten Synnöve. Berndts äldre bror tipsade honom om att tjejer gillar romantisk musik. Han började genast träna och på den vägen är det. Han fick aldrig Synnöve men spela piano kan han verkligen.

Fullt tillräckligt
'Räkna de lyckliga stunderna blott' är en revy och en sådan brukar innehålla sketcher. Det gör också denna, tyvärr. Sketcherna håller inte samma höga klass som de övriga numren. Kanske är de ditsatta för att skapa variation, men det är i så fall helt onödigt. Föreställningen är full med humoristiska inslag så det räcker ändå.

I ett försök att vara moderna finns en rapp om Gunder Hägg med i programmet. Det är verkligen något speciellt när äldre män försöker rappa. Kanske tycker de att de låter som Petter, Ken, Fattaru och grabbarna. Men för oss som lyssnar på hip hop, låter det som en helt ny genre, en slags gubbrap. Det är alldeles för stelt och konstlat för att ens vara parodi på riktig rap. Möjligen fungerar den som en parodi på äldre män som försöker hänga med. Endast Anette Fribergs melodislingor passerar som trovärdiga.

Att leva utan teve
'Räkna de lyckliga stunderna blott' har något att ge också för dem som inte var med på fyrtiotalet. Som en slags underhållande historielektion. Till exempel berättar Berndt Egerbladh om hur det var att leva utan teve. Personer och händelser blev extra stora eftersom man inte såg dem, utan bara hörde talas om dem, eller läste om dem. Han påpekar hur viktigt det var med musik och att folk sjöng och dansade så mycket mer förr.

När en välbekant signal ljuder i salongen tänker jag på hur skönt det måste ha varit att se på teater på fyrtiotalet, innan mobiltelefonerna fanns.