• Recension •

Någon kommer att komma

Cosmos, 2002-10-28

Skribent: Cecilia Sundfeldt

Ett avskalat svartsjukedrama

På teatern är man ensam om sin upplevelse, ensam, men ändå tillsammans med alla andra som sitter i salongen. Precis det tillstånd som huvudrollerna i Jon Fosses pjäs strävar efter, att få vara ensamma tillsammans.

Den handlar om ett par som köpt ett ensligt beläget hus vid havet. De har köpt det för att få vara ifred, tror man först. Hitta en oas i informationssamhällets brus, vila ut hos varandra, hämta andan, kanske hitta tillbaka till varandra.

HAN säger: ''Vi vill vara för oss själva. Det är de andra som drar oss bort från varandra."

HON replikerar: "Kan man resa bort från alla andra. Är inte det farligt?"

Komiskt absurt
Att ensamheten är mer krävande än den värmande gemenskapen med andra, blir man snart varse. Ensamheten kan göra en nojig. Och HON drabbas snart av paranoia.

"Någon kommer att komma." HON känner det på sig. Och HON har rätt. En man knackar på, han som sålde huset till paret, han är bara nyfiken på vem som köpte huset. Björn Bengtsson spelar ett nedtonat spel och antyder bara att karaktären är lättsam, pratsam, flirtigt nyfiken. Men när denna tredje person äntrar scenen blir det uppenbart vad pjäsen i Eirik Stubös regi handlar om.

HON, finstämt spelad av Irma Schultz Keller, håller stort avstånd till främlingen, stryker längst med väggarna, svarar inte på hans frågor, är ytterst reserverad. Ändå haglar anklagelserna från HONOM, när HAN kommer tillbaka från sin runda runt huset. Den trygga basrösten som Ingvar Haggren nyss gav sin rollkaraktär, låter plötsligt så ödesmättad och hotfull:

"Det var din hemliga önskan att han skulle komma, du sände ut signaler till honom, tittade honom djupt in i ögonen, du lutade dig mot honom!"

Det hela blir komiskt absurt, för HON gjorde ingenting, långt mindre än artigheten egentligen kräver.

Och skrämmande, för det står snart klart att det HAN vill, inte är att vila ut i sin älskades sällskap, utan att isolera henne.

Segertåg
Jon Fosses dramer gör segertåg över hela Europa. Hans avskalade text i "Någon kommer att komma" påminner om dikt, och är i all sin minimalism laddad med dramatik. Med hjälp av tysta pauser, ett stiliserat kroppsspråk, och en sparsmakad rekvisita, ligger fokus på dialogen. Orden viskas fram och fångas upp med hjälp av myggor. Det framkallar illusionen av att vi kan höra rollfigurernas inre monologer, att vi kan höra vad de tänker. Med hjälp av upprepningar manas bilden fram av ett stegvis psykiskt förfall. Mannen blir alltmer svartsjukt paranoid, kvinnan allt mer rädd. Utan yttre åthävor, utan våld, skrik eller häftiga rörelser stegras spänningen i detta avskalade svartsjukedrama.

Jon Fosses sätt att berätta utan tids- eller platsmarkörer, utan en massa gräll rekvisita som drar bort intresset från det psykologiska spelet, är genialt. Det blir en vilsam pjäs att titta på. Det sätter fokus på det som är väsentligt, spelet mellan kvinna och man.

Nyskrivet
Jon Fosse har skalat av alla förklaringar till rollfigurernas beteenden. Det här är en pjäs som inte skriver publiken på näsan utan lämnar det öppet för olika förklaringsmodeller. Det är en pjäs som sätter igång tankar. Det är en pjäs där dialogen likt ett schlagerörhänge biter sig fast; "Någon kommer att komma".

Det är modigt av Katrineholms Teaterförening att presentera en så pass nyskriven pjäs och spännande att få ta del av det senaste inom teatern på hemmaplan.