KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Drömkvinnan

Cosmos, 2008-10-19

Skribent: Sven Bertilsson

Drömkvinnan, ett lyckokast

Det är ett mer än lovvärt initiativ av Katrineholms Teaterförening att köpa in resande föreställningar och erbjuda publiken möjlighet att se högklassig professionell teater på hemmaplan. Det får gärna bli mer av den varan. Om man betänker vad kostnaden skulle bli för att ta sig till någon av Stockholms privatteatrar för att få chansen till liknande upplevelse är det lätt att inse vinsten. Bekvämlighetsfaktorn spelar naturligtvis också in. Det är liksom lätt att teaterresan aldrig blir av.

Söndagens föreställning av 'Drömkvinnan' i regi av Jan de Laval på lilla fina Cosmos scen var ett lyckokast. Hanoch Levins pjäs har ett slagkraftigt språk som tar ett rejält punggrepp på manligt revirtänkande, ger kvinnlig list ett klösmärke över dekolletaget och avhandlar ett smörgåsbord av mindre beundransvärda mänskliga egenskaper. Egenskaper som (tyvärr) har hög igenkänningsfaktor.

Uppsättningen är minimalistisk till sin natur. Allt från scenografi till musikaliska inslag andas av koncis kärvhet. Tre skådespelare som balanserar det komiska med det bisarra utan att tappa trovärdighet, enkla scenlösningar som i sin bildestetik påminner om den tecknade seriens. Dialogen är kärnfull och scenerna fragmentariska. Som små episodiska bilder tagna från olika skeden i rollkaraktärernas liv. Varje scen skulle kunna vara ett eget litet skådespel med namn som: Lust, Bekvämlighet, Njuta, Lida, och så vidare. Lite Tjechov, lite stand up comedy. Och ändå behålls en berättandets röda tråd. Man kan alltså säga att föreställningen var lärorik på mer än ett sätt. Mänskligt och dramaturgiskt.

Att locka med namnkunniga skådespelare är ett grepp som känns lite "på-landsbygden- vill-de-ha-folk-som-är-kända-från-TV". Men faktum är att trion Sofia Bach, Göran Forsmark och Jacob Nordenson har just den rutinen som krävs för att göra sina rollkaraktärer trovärdiga. Inledningsvis förknippar man dem med deras tidigare uppdrag, men efter ett tag ser man tre duktiga skådespelare som samspelar och ger pjäsen tyngd.

God komik ska innehålla drag av tragedi. Sofia Bachs manipulerande, voluminösa förförerska, som tappar allt när köttet inte längre lockar; Jacob Nordenstams Wallander, som måste ha någon som mår sämre än han själv för att kunna må bra och Göran Forsmarks David, med sin ständigt packade resväska, på väg någon annanstans utan att veta vart. Det är clownens tårar bakom masken. Dessutom visar det sig att Jacob Nordenstam är en hyfsat driven ukulelespelare.

Anmärkningsvärt är också hur tydligt all dialog hördes, utan minsta lilla mygga eller annan teknisk apparatur. God diktion är alltid berömvärt. Allt som allt en sevärd föreställning med tankeväckande insikter att ta med sig in i den nya veckan.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-01-09