KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Ringside med Jerry Williams orkester

Cosmos, 2006-05-02

Skribent: Catarina Nitz

Williams orkar bära rockmyten

Jerry Williams skippade sitt gamla paradnummer ’I can jive', och bjöd inte heller på sin kända tolkning av John Lennons låt, ’Working class hero’ när han kom till Katrineholm i tisdags kväll. Det var bra tycker jag.

För i stället innehöll föreställningen ’Ringside’ massor av klassisk amerikansk rock’n roll från 1950-talet, framförd av en Williams i sitt esse och underbara bandet Rebel de la questa med gitarristen Janne Oldaeus och kapellmästaren Svante Persson på piano och dragspel, som starkt lysande stjärnor.

Roligt och starkt
Föreställningen ’Ringside’, som först spelades 2004 på Scala och sedan gått på turné runt om i Sverige, innehåller lite prat och massor av rock. Mellan musikblocken serverar Jerry Williams minnen och skrönor. Det handlar om allt från vilken skepnad rocken tog när den kom till Sverige till vad som är vitsen med boxning.

Starkt blir det när han låter en berättelse om Cornelis Wreesvijk som barn visa hur det kan kännas att som barn bära på ett utanförskap - i Cornelis fall att han var född utomlands. Riktigt roligt blir det också, som när han drar skrönor om de bilar som 1950- och 60-talens svenska rockstjärnor åkte i när de skulle på turné.

Tankarna väcks
Att se Jerry Williams, som ju funnits som en svensk rockikon under hela mitt liv väcker tankar. Om rockmusik, självbilder, och ålder.

Rock'n roll kan aldrig dö sägs det, och kanske inte. Men den har blivit pensionär, trots att den knappt fyllt 50 år som genre känns rocken ofta ganska mossig och gubbig och rentav mesig, som The Poodles ungefär. Bara ett fåtal artister i genren varje år träffar rätt och förmedlar det där tuffa, livsbejakande och rebelliska som befriar anden och får en att vilja dra sladden ur datorn, fixa barnvakt och bara dra iväg någonstans för att träffa polarna och ha kul.

Och så finns sådana där rockers som Jerry Williams (han fyllde 64 år för ett par veckor sedan) som ser till att rocken också kan åldras med stil, och som trots artistiska utflykter till låtar som ’En vintersaga’ av Ted Ström, alltid hittar tillbaka till ursprunget i Sunstudion i Memphis i mitten av 1950-talet, och gör det med ett sådant sväng och sådan kärlek att man önskar att man vore sådär 25-30 år äldre och hade fått vara med under den tiden.

Äkta och ärlig
Jerry Williams lyckas bära upp rockmyten, och dessutom ta ut svängarna med klichéspäckade attribut som glitterkavajer, stela knäböjningar, gammalmodig söderdialekt och förutsägbara låtar utan att det blir larvigt. Han fixar det för att han är en bra sångare och är äkta och ärlig, och besitter en känsla för kvalitet när det gäller att välja sin omgivning. Rebel de la questa blir motvikten som räddar Jerry Williams gå över töntgränsen på scenen i svarta jeans med paljetter och cowboyboots.

Det är också imponerande att ensemblen, efter två år med föreställningen lyckas förmedla en sådan spelglädje att publiken i det utsålda Cosmos aldrig ville sluta applådera.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-08-15