KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Fågelhandlaren

Cosmos, 2006-04-03

Skribent: Jenny Wistbacka

Ojämnt - men ändå ett lyckat drag
Lysande orkester lyfte uppsättningen

Vackra kostymer, stämsång och lagom tilltrasslade förvecklingar. I måndags kväll fick publiken på Cosmos uppleva en operett som innehöll alla de nödvändiga beståndsdelarna.

Katrineholms teaterförening gjorde ett lyckat drag när den valde att ta hit Stockholms Operettensemble med föreställningen ’Fågelhandlaren’. Ett fullsatt Cosmos njöt av en tämligen förutsägbar historia som framfördes genom teater och sång. Det verkar som det finns en stark längtan efter den lättsamma och sköna förströelse som operetten ger.

Historien utspelar sig i Tyrolen. Vi får se kvinnor med flätor, puffärmar och markerad byst. Männen har gröna kortbyxor, knästrumpor och knepiga hattar. Och jajamensan, en smula joddling blir det också. Rätt bra sådan faktiskt.

Många som låtsas
Kurfurstinnan smyger sig förklädd in bland byfolket. Hon tänker spionera på sin man för att se om han har något fuffens för sig när han är på vildsvinsjakt. Men Kurfurstinnan är inte den enda som är maskerad. Greve Stanislaus låtsas att han är självaste Kurfursten eftersom han vill hjälpa sin farbror Baron Weps att tjäna pengar. Som om detta inte var tillräckligt ska det blandas in en bunt med kärlek och en fågelhandlare också. Det är märkligt nog inte så klurigt som det låter, det går utan problem att hänga med.

En lysande liten orkester
I akt två får vi besöka en lite högtidligare miljö då vi befinner oss på Kurfurstens slott. Nu byts flätorna ut mot lockar och puffärmarna mot eleganta klänningar.

Anne-Lie Kunninen var med och grundade Stockholms Operettensemble 1979. Det är Kunninen som regisserat ’Fågelhandlaren’ och hon har själv en stor roll i föreställningen. Det är inte utan att man blir imponerad av denna företagsamma kvinna.

Sångerna ackompanjeras av en lysande liten orkester ledd av kapellmästare Rimma Gotskosik. Det är förvånansvärt hur fyllig musik kan låta trots att den bara spelas av tre musiker.

Det är en ojämn ensemble vi får se på scenen. Anne-Lie Kunninens tajming är bra och hon har lyckats skapa en riktigt rolig karaktär, en av de få hållbara. Självaste fågelhandlaren, spelad av Daniel Buckard, har en röst som får godkänt men skådespeleriet är ärligt talat uselt. Ser man till helheten gör det inte särskilt mycket, det fungerar ändå. En operett av det här slaget kräver inte de mest briljanta skådespelarinsatserna.

"Hoppas att hon orkar"
Scenografin är inte imponerande, men den fyller sin funktion. Vi förstår var vi är. Ljussättningen är också enkel, avancerade ljuseffekter. Jag tycker personligen det är störande ljust i hela salongen, även vi i publiken får slaskljus på oss.

Bredvid mig i publiken sitter ett äldre par från Östergötland som sett nästan alla Stockholms Operettensembles föreställningar. "Vet du vad det bästa är? Det är att de sjunger tvåstämmigt så fort de får möjlighet" säger mannen, märkbart rörd när föreställningen är slut. "Vi får hoppas att hon orkar fortsätta" säger kvinnan och syftar förstås på grundaren, regissören och aktrisen Anne-Lie Kunninen.

Med tanke på den energi och glädje som Kinnunen utstrålar från scenen så skulle det inte förvåna mig om hon hänger med ett bra tag till.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-09-22