KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Pölsan

Cosmos, 2005-04-01

Skribent: Jenny Wistbacka

En talbok på scenen

En populär bok har blivit en tre timmar lång teaterföreställning.

Västerbottensteatern har skapat en gedigen pjäs om människor vars öden flätas samman via maträtten pölsa.

Katrineholm hade i fredagskväll den stora äran att få vara premiärstad när Västerbottensteatern i samarbete med Riksteatern påbörjade sin turné med föreställningen ’Pölsan’.

Känns onödigt
Manuset bygger på Torgny Lindgrens bok ’Pölsan’. Torgny Lindgren har på ett målande vis beskrivit människor och vad de upplever. Jag kan mycket väl tänka mig att man skapar en hel del bilder för sitt inre när man läser boken. Men det verkar inte vara några sådana bilder som visas på scenen när Västerbottensteatern framför sin version av Lindgrens verk.

Regissören har valt att arbeta med ytterst lite fysiskt agerande, det är helt enkelt väldigt lite action. Detta betyder inte att det inte är snyggt, eller att man inte kan få någon behållning av det hela.

Men boken finns ju redan. Det känns onödigt att göra en föreställning där sju skådespelare mer eller mindre läser upp en text, utan att egentligen få agera den.

Kretsar kring mat
Som exempel kan nämnas det konstnärliga greppet att skådespelarna inte får visa att de äter på scenen när de faktiskt ska äta. Mycket kretsar kring mat, hur den tillagas och hur den äts. Vid flera tillfällen äter således de agerande.

Detta illustreras genom att skådespelarna sätter sig ned och låter en viss tid gå. Man ser på deras ansiktsuttryck hur maten smakar och de förtydligar även sin upplevelse genom kommentarer. Men kommentarerna går ju förmodligen att läsa i boken.

Jag saknar fysiska uttryck som skulle kunna levandegöra Torgny Lindgrens fina berättelse på scenen.

Får slita för brödfödan
Regissören har hittat många härliga lösningar. Utförandet är format så att skådespelarna kan byta roll utan problem, gå från dåtid till nutid, från verklighet till fantasi.

Scenografin är från början enkel. Den består av några stolar, en vit bakgrund med grå inslag och ett mörkt trägolv.

Delar av den vita bakgrunden verkar föreställa hopknycklat papper. Scenen går från enkel till pampig genom en dominant och färgstark ljussättning.

Skådespelarna får onekligen slita för brödfödan när ord efter ord, fyndiga och träffsäkra, levereras från scenen.

De gör ett fantastiskt jobb. Mikael Lindgren lyckas i sin gestaltning av Bertil forma en märklig figur som är helt beroende av att allt ska vara symmetriskt, delbart och lätt att förstå. Trots att minspelet och det kroppsliga agerandet är sparsmakat får han till en mycket underhållande och komisk person.

Ändå i publikens smak
Greger Ottosson som notisskrivare och Annika Isaksson som vårdbiträdet Linda står för det mest nutida och verkliga i pjäsen. Det är dessa två karaktärer som följer de andra personernas livsöden genom notisskrivarens berättelser.

Publiken verkar gilla det de ser och hör. Detta är förmodligen tack vare skådespelarnas insatser och den härliga grundstory som Torgny Lindgren står för. Men nog hade man kunnat utnyttja teaterns möjligheter mer i stället för att skapa ett slags talbok på scenen.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-01-09