KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Kabarätt (Som Publiken Vill) S.P.V.

Cosmos, 2003-11-06

Skribent: Jenny Wistbacka

Smaklös Kabarätt

Programbladet är utformat som en meny. Bakom det bräckta hjärtat i rödvinssås döljer sig en tango, friterade räkor med sötsur sås blir en falsk version av ’Den första gång jag såg dig’, biff tartar visar sig vara en häftig ’Mustang Sally’. I torsdagskväll spelade sex aktörer och tre musiker från Sörmlands Musik & Teater upp vad publiken i Cosmos valde ur menyn.

Roliga monologer om de medverkandes namn gör att aktörer och musiker snabbt etablerar en personlig och lättsam kontakt med publiken. Att vi som åskådare får ropa ut vilken rätt från menyn som ska framföras på scenen leder till att vi känner oss delaktiga och föreställningen verkar improviserad, detta trots att alla nummer som står i programmet spelas upp precis som vid vilken föreställning som helst. Vi rör bara om i spelordningen.

Lika många dalar som toppar
Hanna Rasmussens framförande av den makabra irländska sången om flickan som mördar sin familj och Ewa Ohlson Westins humoristiska norrländska visa är exempel på två minnesvärda nummer. Det gör inte så mycket att varken Hanna eller Ewa har särskilt starka röster. Det finns riktigt god underhållning att hämta ur menyn, men dalarna är lika många som topparna.

Ofta går det inte att höra vad som sjungs. Musiken är hög och aktörernas röster når inte ända fram. Ibland är det kanske lika bra att man inte hör rösterna särskilt väl; som till exempel när Jesper Feldt framför ’Den första gång jag såg dig’ så falskt att ögonen tåras. Han kommer undan med det eftersom han ser så pojkaktigt oskyldig ut och numret blir ganska gulligt trots allt.

Det finns däremot inga förmildrande omständigheter när Kerstin Brezina misshandlar Robbie Williams låt ’Feel’. Att framföra en sång med känsla och att ta i från tårna räcker inte alltid.

Kraftfull röst
När jag får höra att ’Mustang Sally’ ska sjungas blir jag nervös. Finns det verkligen någon i den här ensemblen som klarar av att framföra den? Tack och lov visar det sig att Curt Ohlson har en kraftfull röst och han sjunger med all den inlevelse och säkerhet som krävs. Även när han agerar troll i andra akten får han tillfälle att visa vad han går får. Curt Ohlson tillsammans med violinisten Mihai Cucu och gitarristen Roger Mikander är de i ensemblen som känns riktigt proffsiga.

Att det inte finns någon scenografi, så när som på tre kandelabrar, avslöjar att ’Kabarätt’ ska kunna framföras var som helst, till exempel på krogen eller varför inte som underhållning på konferensen. På Cosmos leder bristen på scenografi till att scenen blir ödslig och musikernas lånade stolar är verkligen smaklösa.

Vad gäller kostymer verkar de medverkande ha tagit på sig något valfritt hemifrån. De matchar inte varandra. Kostymerna tycks sakna tema. På ett mindre och intimare ställe kanske det ger ett personligt intryck, men på en stor scen ser det torftigt ut.

’Kabarätt’ gör sig förmodligen mycket bättre som krogshow än som teaterföreställning på Cosmos. De i publiken som förväntat sig kulturell underhållning med substans och djup har all rätt att känna sig besvikna. Ensemblen är onekligen hurtig och klämkäck, musikerna är skickliga, energin är hög och det finns nummer som passar såväl gammal som ung som mittemellan.

Men det faktum att föreställningen mer eller mindre enbart består av musik och sång och att temat inte är djupare än att publiken ska få lättsmält underhållning gör att man kan undra varför Katrineholms teaterförening valt att ha med ’Kabarätt’ i sin repertoar.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-08-06