KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Håpas du trifs bra i fengelset!

Cosmos, 2013-03-12

Skribent: Catarina Nitz

Starkt och hoppfullt om att vara anhörig

Annis dotter Jenna ritar en teckning till sin morbror Sami i skolan och skriver orden "Håpas du trifs bra i fengelset".

Så är det ute. Och Anni tvingas än en gång möta sin egen skam över att ha en bror som är narkoman och kriminell.

Anni är "anhörig". Det syns inte utanpå, men upptar mycket av hennes tankar och engagemang. Oron, vreden, skammen och hoppet finns där, hela tiden.

Anni är den i familjen som det har gått bra för. Som lever ett "normalt liv". Som är gift, har en dotter, en utbildning och ett bra jobb i hjälparbranschen, med allt vad det innebär av dåligt samvete gentemot brodern, som aldrig riktigt har fått en chans. Eller har han det?

I Riksteaterns föreställning "Håpas du trifs bra i fengelset" har Peter Snickars gjort en dramatisering av Susanna Alakoskis roman med samma titel, där det, precis som i boken, är Anni som för ordet.

Anni spelas av Anna Maria Käll, som gör ett starkt, gripande och trovärdigt porträtt av en medelålders medelklasskvinna som växt upp i ett fattigt hem, präglat av våld, alkohol och psykisk ohälsa.

Hon står längst fram på scenen under stora delar av pjäsens gång. I monolog efter monolog berättar hon historien om sin bror Sami, som hela tiden finns med på scenen i Yngve Dahlbergs gestaltning.

Genom Yngve Dahlbergs fysiska spel får vi möta en charmig, begåvad, rastlös och bekymmersfri ung man, som i takt med att han blir äldre förvandlas till en man som förlorat sin värdighet, sina barn och nästan sin syster till förmån för drogerna. Till slut når han sin personliga botten. Efter otaliga behandlingar, fängelsestraff, misslyckanden finns hoppet om ett nyktert liv. Genom hans historia får vi också Annis. De är sammanflätade i egenskap av syskon, genom minnen, musik och kärlek.

Susanna Alakoskis roman är fragmentarisk och bitvis krävande. På scenen är det dock lätt att hänga med, trots att berättelsen ligger i flera lager.

Precis som i romanen väjer man inte för det jobbiga. Som undanflykter och lögner, skamkänslor och underskattning och det mer fysiskt obehagliga, som tandlöshet och bristande hygien.

Föreställningen renderar inga gapskratt, utan det är fullt allvar hela tiden. Ändå blev i alla fall jag varm i hjärtat av att se den. För att den hjälper anhöriga att sätta ord på sina känslor och sätter in den kriminella missbrukaren i sitt mänskliga sammanhang. Det är viktig teater, som inger hopp.







  



Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-05-19