KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Mot väggen

Cosmos, 2008-10-12

Skribent: Catarina Nitz

Komplicerat kärleksdrama från film till scen

När ljuset släcks sitter publiken som förstummad, och tveksamma applåder börjar sprida sig längs bänkraderna i Cosmos. Det känns som om Katrineholms teaterpublik inte riktigt vet hur den ska reagera på skådespelet 'Mot väggen' som just utspelat sig framför dem.

För det var ett ovanligt stycke teater vi hade sett. En episk kärleksberättelse, som böljar hit och dit, som innehåller utvikningar och utspelar sig under många år och på många olika platser till vilka publiken får följa med. Alltså långt ifrån en traditionell pjäs, som brukar vara i realtid i ett rum och spegla mänskliga relationer och problem snarare än att rakt berätta en komplicerad historia.

Teater av film
Att göra teater av film, som man gjort i detta fall, kräver skicklig dramaturgi och en mycket stark berättelse. Scenversionen av 'Mot väggen' har mycket av detta, men eftersom jag inte har sett filmen kan jag inte ställa de båda versionerna i relation till varandra.

Det hela börjar med att vi får möta Sibel, en vuxen kvinna och mamma till en ettårig flicka. Hon bor i Istanbul och är gift. Sedan kastas vi tio år tillbaka i tiden, till Stockholm, där den 18-åriga Sibel håller på att kvävas under familjens krav på att hon ska motsvara familjens kvinnoideal som hindrar henne från att gå ut på klubbar, ha sex med killar, festa och dansa.

I en sjukhuskorridor, efter något som kanske är ett självmordsförsök träffar Sibel den livströtte, 20 år äldre Cahit, som också försökt ta sitt liv. Sibel förmår honom att ingå ett skenäktenskap med henne, för att hon på så sätt ska undkomma familjens makt över henne. Eftersom Cahit är turk, går familjen med på detta, och ställer till med århundradets bröllop.

Så här långt är 'Mot väggen' en samhällskritisk föreställning om hederskultur och kvinnors frigörelse, men snart växlar berättelsen spår och blir till en romantisk komedi, när det står klart att Sibel och Cahit egentligen älskar varandra.

Sedan övergår handlingen i en tragedi, som gör att de älskande kommer ifrån varandra, och att Sibel hamnar i en hopplös och destruktiv tillvaro i Istanbul. Så småningom kommer hon på fötter igen och börjar leva ett traditionellt kvinnoliv med man och barn, ända tills Cahit dyker upp igen. Slutet är helt öppet.

Kärlekshistoria
Regissören Driteo Kasapi säger sig i första hand ha velat berätta den starka kärlekshistorien. Själv ser jag en berättelse om en ung kvinna, vars lycka trots allt hänger på männen runt omkring henne. När hon bryter sig loss ur hemmets patriarkaliska struktur hamnar hon hos Cahit, som hon måste "rädda" (och serva) och när hon ger sig ut på egen hand i Istanbul går det dåligt för henne och bara en man kan rädda henne. Hennes kvinnliga kusin i karriären, som försöker hjälpa Sibel till självständighet och en yrkeskarriär, får höra att hon har ett tomt liv. Kusinen förvandlas dock till en varm och god varelse när hon rar passa Sibels lilla dotter.

Dolly Parton?
Berättelsen kryddas också med stickspår och teman, som jag inte alltid förstår. Varför framförs till exempel tre Dolly Parton-sånger under föreställningen? På grund av bristande sångkapacitet hos skådespelerskorna drar det tyvärr ner kvaliteten på föreställningens musikaliska inslag, som i övrigt är mycket bra och framförs live av Hakan Vreskala och Dijle Yigitbas.

Som ni märker ar jag mycket kluven inför 'Mot väggen', som jag ändå tycker förgyllde min söndagskväll. Delvis på grund av starkt skådespeleri; Elmira Arikan som Sibel gör en fantastisk prestation. Peter Perski är också mycket bra som Cahit. De andra skådespelarna sliter i flera olika roller. Sarah Maya Jackson växlar mellan att vara en gråtande turkisk mamma, en karriärlysten bitch och en försmådd/utnyttjad frisör med samma trovärdighet.

Bröllopsscen
Mest imponerande är dock scenografin och de dramaturgiska lösningarna som till exempel bröllopsscenen där allt utspelar sig bakom vita skynken vilket åstadkommer effekten av myllrande masscen utan att publiken egentligen ser något av den. Tekniken att låta parallella skeenden utspelas på scenen samtidigt, gör att man uppnår korsklippningseffekter, inte minst i 'Mot väggens' dramatiska slutscen. Sedan var ju allt så himla snyggt -- ljus, ljud, grafiska projektioner.

75 år
Att fira Riksteaterns 75 årsjubileum med 'Mot väggen' kan trots allt tyckas konstigt, eftersom det inte är en pjäs i traditionell bemärkelse, men föreställningen kan också ses som en fin hyllning till det som gör teater vid sidan av själva dramatiken. Scenograf, skådespelare, regissör, dramaturg, ljud- och ljussättare, musiker, kostymör och maskör. Alla får visa sig på styva linan i 'Mot väggen'.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-01-09