KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Gycklaren

Cosmos, 2008-09-24

Skribent: Urban Ånhammar

Finstämd minnesföreställning om Nils Poppe gav inga tydliga svar

Jag är tvehågsen till tempot i minneskabarén om Nils Poppe, Gycklaren. För egen del hade jag gärna sett att den lilla ensemblen varit något rappare. Det jag själv minns av Nils Poppe är att han var synnerligen kvick att leverera, särskilt på scenen när han hade en publik att samspela med. Men tempot är behagligt och lugnt, väl anpassat till den publik föreställningen lockat till teatersalongen, så den kritiken stannar vid att vara en personlig preferens.

Gycklaren är en blandning av teater, kabaré och minnesföreläsning med inslag som är hämtade från ett program om Nils Poppe gjort för televisionen. Mia Poppe står naturligt nog i centrum och föreställningen gnistrar till som allra mest när hon talar till och om sin far. Även de rörliga bilder i form av filmklipp och intervjusnuttar med Nils Poppe själv som visas på en skärm fungerar som fina stämningssättare.

Beskäftig tekniker
Göran Thorells beskäftige teatertekniker blir näst intill ett störande inslag. Jag förstår att karaktären används för att ge balans åt något som annars lätt skulle kunna tippa över och bli lite för personligt och sentimentalt, men han tar ändå väl stor plats. Man blir ju nyfiken på och vill höra mer om Mias funderingar kring den svartsynta gåta hennes pappa stundom tycks ha varit privat, snarare än att matas med torra fakta som går att läsa i programmet eller googla fram.

Mias och Niclas Strands munhuggande med teaterteknikern kan också ses som en symbol för alla olika typer av scenartisters eviga kamp med den utsatthet deras yrke innebär, men det kanske är att övertolka symboliken.

Den lufsande och muttrande teaterteknikern är väl annars den mest framträdande delen av rekvisitan på scenen, som i övrigt är mycket sparsmakad - som gjord för en turnerande föreställning.

Pricksäker Bergman
En rad fina sångnummer framförs under Gycklaren. Däribland ett par sånger lånade av en av våra främsta blueskompositörer, Lisa Ekdahl, sånger som fint illustrerar den mörka start på livet Nils Poppe drabbades av.

Niclas Strand kliver fram under några av sångnumren, men håller sig annars ofta i bakgrunden som ackompanjatör och frågeställare. Han gör dock en mycket minnesvärd och pricksäker Ingmar Bergman. I Bergmans film Det sjunde inseglet gjorde ju Nils Poppe den roll som han troligen kommer bli hågkommen längst för. Redan nu börjar nog Poppe-figurer som Fabian Bom och Sten Stensson Steen försvinna ur det allmänna medvetandet, och jag tror knappast att reprissändningar på TV av lustspelen på Fredriksdalsteatern i Helsingborg kommer att locka nya tittare. Men Poppes glimrande insats som gycklaren Jof i Det sjunde inseglet lär fortsätta göra intryck på många nya generationer allvarsamma unga kvinnor och män.

Gycklaren är en fin föreställning, där höjdpunkterna är Mia Poppes tal till och minnen av Nils. Några befriande skratt och en del insikter i hur svårigheter kan övervinnas, om bara människans inneboende kreativa drivkraft tillåts blomstra, tar vi med oss ut i disig septemberkväll. Men det svårfångade och allvarsamma draget i Nils Poppes annars så öppna ansikte lär ändå fortsätta vara en gåta.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-01-09