KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Den inbillade sjuke

Cosmos, 2008-03-04

Skribent: Catarina Nitz

Maximalt uppskruvad Moliére

Den inbillade sjuke från 1670-talet blev Molières sista pjäs - en komedi om hypokondrikern Argan som tror att han får makt och uppmärksamhet genom att spela sjuk och låta omvärlden anpassa sig efter hans dagsform och symptom, men som bittert får erfara att han i stället utnyttjas och förlöjligas och att ja-sägarna omkring honom är hans värsta fiender.

Man skulle kunna säga att Argan drabbats av psykisk ohälsa till följd av en för lång sjukskrivning och vårdinsatser som av andra än Argan själv betraktar som verkningslösa. Pjäsen innehåller alltså massor med element som är rykande aktuella i samhällsdebatten kring hälsa - motion, förebyggande vård och privata vårdgivare som ibland utmålas som giriga vinstmaskiner. Lägg därtill en rollbesättning som inbegriper hejdlöst rolige Claes Malmberg som Argan, och ni får en glimt av hur mina förväntningar inför tisdagskvällens föreställning i Cosmos såg ut. Det kunde bli hur kul som helst.

Älskar lavemang
Cosmos scen hade förvandlats till en ljus och luftig salong i 1700-talsstil, med vackert målade spegeldörrar, spröjsade fönster och en kakelugn med blå dekor. Claes Malmberg gör entré som Argan, en Argan som man förstår nästan har en pervers böjelse för lavemang, och som betraktar besöken på pottan som dagens högtidsstund. Det är kiss- och bajshumor, överdrifter, gap och skrik, Malmbergs Ronny Jönsson är inte långt borta.

Claes Malmberg sliter hårt, och ger publiken vad den förväntar sig. Han är rolig, inte tu tal om det, men han behöver en fond av vett och sans att uppträda framför, som speglar hans vansinne.

Hårt skruvade
Den får han inte i Sven-Åke Gustavssons iscensättning av Den inbillade sjuke. Alla figurer är lika hårt skruvade, liksom bearbetningen av texten som delvis, men bara delvis anpassats till vår tid. Kläder och frisyrer, medicinsk utrustning, möbler och språkbruk är hämtade från alla möjliga epoker. Anakronismerna bidrar till den förvirring som uppstår hos åskådaren när alla aktörer springer runt och skriker på scenen. Ibland går skådespelarna dessutom ifrån manus och ger sig ut på långrandiga improvisationer.

Frågan är helt enkelt, vad vill man med den här föreställningen? Bara roa? Okej. Alla föreställningens delar är roliga, knasiga och tokiga, men man misslyckas med helheten. Det blir helt enkelt for mycket. Det känns som om man inte litar på Molières pjäs, eller ens den egna bearbetningen av den.

Alla är idioter
Jag kommer på mig själv med att längta hem, till tv-soffan och doktor House, en sjuk karaktär som får andra att bli friska. Jag tänker också på en intervju jag läste i helgen med de hyllade regissörsbröderna Ethan och Joel Coen. De sa att alla karaktärer i deras filmer utan undantag är idioter - precis som alla karaktärer jag ser på Cosmos scen i den Inbillade sjuke. Ändå älskar jag bröderna Coens filmer och betraktar dem som geniala och roliga. Det beror på att karaktärerna ofta är oerhört coola, och att de, som The Dude i Big Lebowski har nyanser. The Dude är ibland, som de säger i filmen, very un-Dude.

Fungerar kanske utomhus
Jag tänker att bristerna i Riksteaterns föreställning Den inbillade sjuke som just nu går på turné runt om i Sverige måste bero på att den ursprungligen sattes upp som en sommarföreställning på en friluftsscen vid Gunnebo Slott i Mölndal. Skrik och spring och smällar i dörrar, överdrivna karaktärer utstuderade skämt passar bra i en buskisföreställning utomhus. Inklämd i vintermörkret i Cosmos i Katrineholm fungerar den inte lika bra.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-09-22