KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Krig

Cosmos, 2004-12-02

Skribent: Jenny Wistbacka

Teater som känns i magen

Krig är förfärligt, det råder det ingen tvekan om. Men ibland orkar man inte ta till sig allt som händer, det är lätt att blunda och låta alla krig som omger oss bli något vardagligt. Alla gråtande barn på TV, hysteriska mödrar som skriker på något främmande språk. ''Usch, så hemskt" tänker man för att sedan byta kanal till Idol 2004, Farmen eller något annat mer lättsmält program. I en teatersalong byter man inte kanal, visserligen kan man lämna lokalen om man vill, men det tror jag inte man gör om man ser Lars Noréns pjäs ’Krig’.

Katrineholms teaterförening har varit riktigt modiga när de valt att ha med en pjäs av Lars Norén i höstens spelprogram. Det är ett faktum att många tycker att Lars Norén skriver alltför djupa pjäser, han har nästan skapat sin egen genre. Men det är också ett faktum att minst lika många tycker att Lars Norén står för kvalitet och djärvhet. I det här fallet tycker jag absolut att det är det senare faktumet som stämmer.

Tung upplevelse
Redan titeln talar om för publiken att det här kommer att bli en tung upplevelse, vilket det mycket riktigt blir. Men eftersom skådespelet lotsar oss ner till helvetet genom att ta en bit i taget så orkar vi hänga med. Först ser vi modern med hennes två döttrar. Vi får veta att pappan i familjen är försvunnen i kriget sedan ett par år, förmodligen är han död. Familjen har det knapert, vi märker att de inte mår bra. Så kommer pappan tillbaka. Man kanske kan tycka att detta borde innebära viss glädje, men någon lycka träffar vi inte på. Snarare undrar man om det inte varit bättre om pappan varit död. Fast det hade nog inte hjälpt ändå. Vad hade hjälpt egentligen?

Går det över huvud taget att laga en familj som varit med om ett krig och alla de ohyggligheter som ett sådant innebär, sådana ohyggligheter som man kanske inte tänker på i första hand.

Scenen är sparsmakad. Tre trasiga plaststolar, tre kartonger, lite sängkläder och tre vita plasthinkar. Det är belysningen som är viktigast. Med hjälp av lodräta ljusställningar som står på golvet och lysrör i taket har man fått fram en effektfull scenografi. Eftersom det inte finns så mycket som stör ögat hamnar skådespelarna i fokus.

Fulländat
Det här är en underbar uppsättning, för att inte säga fulländad. Lars Noréns manus utgör en gripande, genomtänkt och stabil grund. Scenografin och ljussättningen är enkel och vacker. Regissören har lyckats hitta en balans och ett tempo som fungerar genom hela föreställningen. Och sist men inte minst så bidrar de fem skådespelarna med så suveräna insatser att man blir förstummad.

Det är skönt att se på teater som man känner att man kan lita på. Inte för ett ögonblick blir man orolig för att något kommer att gå fel. Som åskådare kan man helt låta sig uppslukas av handlingen och människorna.

Lars Norén är känd för att gotta ner sig ordentligt i det hemska. Han drar alltid allting till sin spets. Här har han bara behövt skrapa på ytan för att det ska värka ordentligt i magen när man går ut från teatersalongen.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-01-09