KTFs logga
Katrineholms Riksteaterförening


• Recension •

Shakespeare & Bekett

Cosmos, 2003-02-19

Skribent: Cecilia Sundfeldt

Äregirighet & åldersångest

En enda skådespelare på scen, några enkla trasdockor och en gammal dammig pjäs, kan det vara något?

Det kan det, den mästerlige skådespelaren Björn Gustafson bevisar att det inte behövs några utanverk för att skapa stor dramatik.

Med stor trygghet på scen och stark inlevelse lyckas han blåsa liv i Shakespeares gamla klassiker Macbeth.

När Macbeth står där och darrar med sin dolk som han måste sticka i sin rivals bröst, reser sig nackhåret på hela publiken.

Shakespeare beskriver en besatthet efter makt och en ärelystnad som kanske inte direkt går att identifiera sig med, men väl leva sig in i och rysa inför. När häxorna spått att han ska bli kung, kan han inte slå sig till ro, utan drivs till att begå mord för att uppnå denna upphöjda maktställning. Men illvilliga gärningar straffar sig i Shakespeares värld där de onda har samveten som plågar dem om natten. Då spökar de döda och viskar om hämnd.

Shakespeare var suverän på att mixa etik, dramatik, poesi och magi. Björn Gustafson kommer med sin renodlade version berättelsens kärna nära.

Thomas Hellberg har valt en pjäs av Beckett, 'Krapps sista band', som också den är en enmansföreställning.

Pjäsen är inte en storslaget dramatisk pjäs som Macbeth, men den ger kanske ännu starkare psykiskt magknip. Med små medel mejslar Tomas Hellberg fram människans bittra öde. Regnet smattrar mot taket när ridån går upp och en gammal man sitter i skuggorna av ett månupplyst skrivbord. Pjäsen sparkas igång med en komisk scen där Krapp stapplar runt skrivbordet för att leta efter en banan som han sedan, förtjust som ett barn, sätter i sig. Den farsartade upptakten får publiken att öppna sig för det som kommer sedan.

Krapp börjar lyssna på gamla inspelade band, som han talade in i sin krafts dagar. Den gamle, glömske mannen som numera bara kan stöna fram läten låter ung, stark och viril på bandet. Han berättar att han nyligen legat med näsan mellan en ung kvinnas bröst.

Pjäsen är en mörk gestaltning av åldrandets skoningslösa framfart. Av den unge potente mannen finns inte mer kvar än faiblessen för bananer och problemet med gaserna.

Det rörliga intellektet, den resliga gestalten, lusten på kvinnoäventyr, bandet till den älskade modern, ingenting finns kvar. Han minns inte ens den svarta bollen, han så krampaktigt höll i, när hans mor dog.

Det är en brutal pjäs Beckett skrivit och Thomas Hellberg gör inget för att skona publiken från dess drabbande verkan.







  







Design 2012-2018 © Agneta Welander    •    Webbplatsen uppdaterad 2018-08-06